Jag har nyligen skrivit klart och skickat ut en artikel där jag bland annat diskuterar 1900-tals-filosofen Bernard Williams jämförelser mellan antik grekisk kultur och moral och modern västerländsk sådan. En intressant poäng som han gör, och som jag tror nutida filosofer (och andra!) borde tänka mer på, är att vi kanske inte har så bra koll som vi tror på vår egen moral. Med detta menar jag inte att folk kan vara hycklare utan att inse det (vilket i och för sig också är sant), utan att snack om hur ”våra vanliga moraliska uppfattningar” ser ut kan vara fullt av felaktigheter.
I Shame and Necessity fokuserar Williams på påståenden om att de antika grekerna levde i en ”skamkultur”, medan vi lever i en ”skuldkultur”. De gamla grekerna, heter det, var noga med att inte förlora ansiktet, och oroliga över att bli ”besudlade” av skamligheter utan egen förskyllan. Vi moderna och upplysta människor däremot menar att man bara blir klandervärd av att själv utföra moraliskt felaktiga handlingar. Man kan inte bara ”smittas” av skam, inte bara få det på sig så att säga.
Williams säger att det ligger lite i den distinktionen. De gamla grekerna hade dessutom diverse övernaturliga trosföreställningar sammankopplade med hur de såg på skam och det skamliga som vi inte har. Men skillnaden överdrivs. Anta att en nutida människa, av rent misstag, råkade inleda en romantisk och sexuell relation med en förälder/barn/syskon likt Oidipus – kanske på grund av att någon bebis-sammanblandning på BB ledde till att minst en av de inblandade fick fel identitet. När det hela så småningom uppdagas, skulle knappast en modern människa bara rycka på axlarna åt det hela, nöjd med tanken att det ju inte var hens fel det som hände så hen har ingen anledning att må dåligt över det.
I sin Moral Luck lägger han fram sitt berömda tankeexperiment med lastbilschauffören som – utan egen förskyllan, det är en ren oförutsägbar olycka – kör ihjäl ett barn. Även fast det inte var chaufförens fel, säger Williams, så måste han leva resten av livet med vetskapen att han har dödat ett barn – hans situation är inte jämförbar med en fotgängares som bara råkade se olyckan när den skedde. Fotgängaren blir förstås också chockad och ledsen över att ett barn dog, men det är en annan sak att själv vara den som dödade barnet, även om man inte kunde rå för det.
När vi pratar hit och dit om hur vi lever i en ”skuldkultur” där folk anses klandervärda för felaktiga handlingar som de hade kontroll över och kunde rå för, men vi har lämnat alla idéer om skam och skuld som fastnar på folk fast de inte kunde rå för det bakom oss, så ger vi helt enkelt en felaktig beskrivning av vår egen kultur och moral.
Williams har helt rätt i detta. Två andra områden där man ofta får höra felaktiga påståenden om ”vår vanliga vardagsmoral” är icke-mänskliga djur och funkisar.
När det gäller icke-mänskliga djur är det vanligt att prata om hur de anses ha en väldigt låg moralisk status i vår kultur, och så hänvisar man till köttfabriker, plågsamma djurförsök, och hårt hållna sällskapsdjur som inte får utlopp för sina naturliga beteenden. Det är också vanligt att svepande säga att djurens moraliska status var närmast obefintlig för ett par hundra år sedan, eftersom det då inte existerade någon djurskyddslagstiftning. Men tittar man närmare på hur vi tänker, känner, pratar om och förhåller oss till djur så är det snarare en väldigt rörig och motsägelsefull bild som framträder. Ja, vi har stora köttfabriker och hemska slakterier – men när djurrättsaktivister bryter sig in och smygfilmar och lägger ut filmerna på social media möts de av massvis med kommentarer som hävdar att filmerna inte kan vara tagna i Sverige, eller måste vara fejkade på något sätt. Den här typen av apologetiska kommentarer skulle inte skrivas av människor som ansåg att det som visas på filmerna är moraliskt rätt. Hundtränare som förespråkar bestraffningsbaserade träningsmetoder säger inte att det är helt okej att bestraffa olydiga hundar eftersom hundar är så lite värda – tvärtom vill de ofta inte ens ta ordet ”straff” i sin mun. Istället pratar de om vikten av ett starkt ledarskap, och att detta faktiskt gör hundar lyckligare och mer harmoniska. Långt tillbaka i tiden hittar vi mängder av helgonberättelser, där helgonets fromhet och helighet bland annat visas av hur villig hen är att göra uppoffringar för djurens skull. Sankt Egidius, skyddshelgon för staden Edinburgh och funkisar världen över, sägs exempelvis ha skadats för livet när han skyddade en hjort från en jägares pil med sin egen kropp. Om medeltidens människor hade en motsägelsefri och enkel syn på icke-mänskliga djur som moraliskt värdelösa blir sådana helgonhistorier obegripliga.
När det sedan gäller funkisar är det ju oerhört vanligt att prata om hur vi i vår upplysta tid anser att precis alla människor är lika mycket värda, och att funkisar exempelvis har samma rätt till liv som normater. Funkisaktivister har ofta ifrågasatt om detta verkligen är fallet. Psykologiprofessorn Dick Sobsey skrev exempelvis den här läsvärda artikeln om mordet på Tracy Latimer, som dödades av sin far genom att han stängde in henne i familjens bil, slog på motorn och ledde in avgaser tills hon dog. Fadern försökte initialt komma undan, han ändrade sin historia flera gånger, men hävdade till slut att han kolmonoxidförgiftade Tracy för hennes eget bästa, eftersom hon hade CP och led så mycket. Trots att även hans slutgiltiga historia innehöll många påståenden som var konstiga ur rent medicinskt hänseende om Tracys tillstånd och hennes lidande, så köpte både mainstreammedia och berömda filosofiprofessorn James Rachels hans berättelse rakt av, och såg det som rena skandalen att han blev dömd till fängelse när han bara ville sin dotters bästa. Detta är inget unikt när det gäller mord på funkisar, vilket Sobsey diskuterar vidare i artikeln.
Det är över huvud taget vanligt i film och övrig media att framställa en funkisrollfigurs död som bitterljuv snarare än direkt tragisk – som en befrielse från det hårda livet som funkis snarare än en förlust. Det finns nu också flera fall med funktionshindrade patienter i länder där aktiv dödshjälp är lagligt som vittnar om hur sjukhuspersonal försökt pressa dem att välja döden, som kanadensaren Roger Foley.
Funkisar och deras moraliska status är alltså ytterligare ett område där vi nog ofta har felaktiga och rosenskimrande föreställningar om vad ”vår vanliga vardagsmoral” säger.
