Jag hade planerat en sommarkurs kallad ”Psykiatrins och den psykiska ohälsans filosofi”, som jag verkligen var entusiastisk inför. Tyvärr visade det sig nyligen att jag hade alldeles för många timmar på mitt schema, på grund av lite kommunikationsmisstag inom institutionen. På sätt och vis var det en lättnad att få höra detta, för jag hade noterat att jag jobbade långt mer än fyrtio timmar i veckan, och börjat undra om det berodde på att jag var ineffektiv och dålig på att planera eller om jag helt enkelt hade för mycket att göra. Det visade sig alltså vara det sistnämnda problemet. Men det enda genomförbara sättet att fixa detta när terminen redan var i full gång, var tyvärr att skjuta upp sommarkursen till nästa år, trots att intresset för kursen var så stort och dubbelt så många hade sökt den som hade kunnat få plats.

Denna händelse fick mig dock att reflektera mera över detta med mentalsjukdom och ansvar, som jag ju också forskar om…

Jag har en del eget ansvar för att hålla koll på mitt eget schema. Visserligen fanns det denna gång en konkret intern kommunikationsmiss, men institutionens administrativa personal kan inte ha koll på allt, särskilt inte deltagande i konferenser m m på andra universitet (som jag ffa i höstas, alldeles på egen hand, proppade mitt schema fullt med). Även med ovan nämnda kommunikationsmiss, så kunde jag ha upptäckt problemet själv, men det gjorde jag inte, och jag kunde absolut ha tänkt igenom mitt schema innan jag föreslog sommarkursen för mina överordnade på fakulteten, men det gjorde jag inte heller.
När jag fick höra vad mycket övertid som jag hade legat på förlöpte min reaktion ungefär såhär:

1. Åh vad skönt, då hade jag verkligen för mycket att göra, det är inte bara som jag är ineffektiv!
2. Men vänta här nu, vad klantigt av mig att jag inte själv märkte att jag hade fått alldeles för mycket på schemat! Varför bad jag öht om att få hålla den här sommarkursen, utan att först stanna upp och fundera över hur mycket undervisning och forskning som jag redan hade? Varför tog jag bara på mig mer och mer, inte bara när jag blev tillfrågad av någon, utan dessutom på helt eget initiativ? Vad fruktansvärt dum jag är!
3. Fast det kanske vara pga min galenskap på något sätt? I så fall kunde jag inte rå för det, åh vad skönt, då var jag inte dum ändå. Hm, en gång i slutet av nittiotalet var det en psykiater som sa att jag hade abnorma humörsvängningar, åt bipolär-hållet, kanske var det därför? Kanske har jag faktiskt varit manisk en längre period, och därför inte kunnat säga nej till saker samt helt över-entusiastiskt skapat den här nya kursen fast den inte fick plats i mitt schema? Så måste det vara. Inte mitt fel, jag kunde inte rå för det.

Jag tror det är ganska vanligt bland galningar/neuroavvikare att gå igenom ovanstående steg. Genom livet har man ofta fått massa skit för saker man inte har klarat av, internaliserat det och med tiden blivit snabb med att klandra sig själv stenhårt för varje litet misstag man gör. Sedan har man vidare fått lära sig att ursäkta sig själv med ”ja men jag har ju [diagnos], så jag kunde inte rå för det”.

När jag pratade med vår prefekt så påpekade han dock att akademiker generellt har en tendens att över-entusiastiskt ta på sig alldeles för mycket, och att det inte är jordens undergång att jag råkade göra det så vi fick skjuta upp sommarkursen. Och det är ju helt sant! Jag har inte gjort något gigantiskt, galet misstag. Jag har gjort en helt vanlig miss.

Det kan vara lätt att glömma bort att även galningar och neurodivergenta, som ibland gör riktigt skumma grejer (med normat-mått mätt), också kommer att tänka, känna och göra mängder av helt vanliga grejer livet igenom, inklusive helt vanliga små misstag och dumheter. Om man i det läget, instinktivt och pga gammal internaliserad skit, börjar klandra sig själv stenhårt, så är den sunda reaktionen inte att ursäkta sig via diagnos, utan att ta ett steg tillbaka, inse att det faktiskt var en småsak, och att man faktiskt inte är i behov av någon stor ursäkt till att börja med.

Detta behöver jag öva på. Och, tror jag, många med mig.