Tjugoförsta januari hade Umeå Universitets Studentradio en temadag om psykisk ohälsa. Programmet var populärt, men går tyvärr inte att lyssna på i efterhand på grund av korrumperade filer.

Min egen medverkan var c:a fyrtio minuter lång, och skulle inte gå att sammanfatta i ett kort blogginlägg ens om jag mindes det i detalj. Istället kommer jag här att fokusera på de två punkter i samtalet som överraskade programledarna mest.

Punkt ett rör kampanjer – alltifrån myndighetsledda kampanjer i olika länder, till memes som skickas runt på sociala medier – för att minska stigmat kring psykisk ohälsa genom att beskriva mentalsjukdomar som ”sjukdomar som alla andra”. Hjärnan är en kroppsdel som alla andra, heter det, och mentalsjukdomar är fysiska sjukdomar i hjärnan; de är därför sjukdomar som alla andra.

Väldigt mycket forskning visar att dessa kampanjer inte fungerar som folk tänker sig.

En syn på mentalsjukdomar som fysiska sjukdomar i hjärnan korrelerar visserligen med idén att mentalsjuka inte bör klandras för sina besvär, vilket är trevligt. Men människor som har en fysisk syn på mentalsjukdom är också mer benägna att vilja hålla mentalsjuka på avstånd; man vill inte ha oss i familjen eller bland arbetskamraterna, och ser oss kanske till och med som farliga.

Punkt två rör psykofarmaka. Det talas väldigt mycket om att det inte bör vara stigmatiserat att ta psykofarmaka, och det håller jag förstås med om. Men vi måste också våga tala om att många psykpatienter får liten eller ingen hjälp av psykofarmaka – alternativt får minskade symptom, men bara till priset av fruktansvärda biverkningar (det sistnämnda gäller kanske framför allt psykospatienter och antipsykotisk medicinering).

Det varierar något enormt från person till person hur man reagerar på medicinering, även om man jämför patienter med liknande symptom. Psykiatrisk medicinering handlar väldigt mycket om trial-and-error. Ibland hittar man snabbt någonting som ger patienten god hjälp; ibland prövar och prövar man, olika mediciner, olika doser, och olika kombinationer av mediciner, men det blir aldrig bra.

Vi behöver tala öppet om att det ser ut såhär. Vissa får god hjälp av psykofarmaka, andra inte. Att måla upp den vård som finns som mycket mer effektiv än den faktiskt är bidrar knappast till ”minskat stigma”. Det torde snarare få motsatt effekt – för den som tror att det existerar en helt fantastiskt effektiv psykvård, måste det framstå som obegripligt att en del människor går runt år efter år med förlamande psykisk ohälsa och aldrig bli bättre.