Jag har skrivit korta inlägg om detta tidigare på Insta, men här kommer ett helt långt blogginlägg om saken: vikten av att skilja på självkritik och vad jag till slut bestämde mig för att kalla för självrack på svenska, att racka ner på sig själv.

En hel del skrivtips riktade till aspirerande författare målar upp ”självkritik” som ett problem att komma över. Författare själva postar också ofta inlägg på t ex Insta som går ut på att de har problem med sin självkritik, de måste sluta vara så kritiska, tysta den kritiska rösten i huvudet, etc. När man läser allt detta kan man lätt få bilden att världen är full av nästintill fullfjädrade författare, som lätt skulle kunna publicera sina manus i morgon och trollbinda oräkneliga läsare med sin fantastiska prosa, om de bara slutade att kritisera sig själva. Men så är det ju inte! Att skriva är svårt. De flesta aspirerande författare kämpar med manus som har massvis av problem och svagheter, och deras texter behöver förbättras många gånger om innan det ser publiceringens ljus.

Om vi räknar bort några taffliga försök i min späda ungdom så började jag inte skriva fiktion förrän 2018, och min första publikation (en novell i NoHiding Förlags fantasy-antologi Sommarsjälar) kom ut alldeles nyss, så jag är ju nybörjare på området. Men jag har ändå publicerat filosofi i tio år nu, och har lärt mig en del om den branschen på vägen, och jag tror en del lärdomar kan överföras rakt av till fiktionens område. Dit hör att hård självkritik är viktigt, och att folk ofta inte är tillräckligt självkritiska. Det är klart att man ber sina kollegor om feedback, men om man inte kan vara rejält kritisk mot sina egna texter och förbättra dem själv så kommer kollegorna att få en hopplöst stor uppgift. När jag var nybakad filosofie doktor och hade för vana att vifta bort den lilla kritiska rösten i huvudet som t ex sa att ett visst argument kanske var för svagt eller något oklart, vad blev resultatet då? Jo, desk rejection på desk rejection (dvs, refusering med endast standard-kommentarer, för er som inte är nere med den svengelska akademi-lingon: ”we are sorry to say that we have decided not to publish your paper in our journal. We get many high quality contributions…” följt av något vagt positivt och uppmuntrande). Först när jag övat upp förmågan att kritisera mig själv stenhårt och revidera-revidera-revidera på eget initiativ, plus att jag tog mina kollegors kritik på stort allvar, så blev jag publicerad och karriären tog fart.

Det är dock ett problem om man sitter och rackar ner på sig själv. Så vad är skillnaden? En del är rent känslomässig – en person som rackar ner på sig själv känner sig dum, värdelös, hopplös osv, medan en person som konstruktivt kritiserar sig själv inte lider av dessa förlamande negativa känslor. (Det är förstås ingen positiv känsla att inse att ett stycke är dåligt och behöver skrivas om innan det duger, men man kan konstatera detta och samtidigt vara ganska neutral. Man kan absolut konstatera detta utan några dramatiska eller destruktiva negativa känslor.) En del är konativ – självkritiken följs av motivation att skriva vidare och förbättra, medan självracket följs av bristande motivation, man har ingen lust, allt är ju ändå så dåligt. En del av skillnaden, till sist, kan vara kognitiv, och röra hur man formulerar sig i tankarna. ”Vänta här nu, den här biten funkar ju inte alls, jag får skriva om rejält för att det ska bli bra” vs ”vänta här nu, den här biten funkar ju inte alls, fan vad dålig jag är, jag är en idiot, jag kommer aldrig att lyckas”.

Det är så himla viktigt att kunna skilja på självkritik och självrack, för medan det sistnämnda är någonting man ska försöka jobba bort och komma över, så är det förstnämnda någonting man verkligen behöver odla och förstärka, ifall ens mål är att skriva för något annat än byrålådan.