Förra veckan presenterade jag och Zsuzsanna Chappell tillsammans på the Philosophy SIG Conference för filosofer och psykiater. Jag har skrivit om detta tidigare: Vi diskuterade en problematisk normalitets-bias som dyker upp då och då i psykiatrisk och psykologisk behandling.
Att vara normal för normalitetens skull är ingen värdering som explicit omfattas av psykvården. Explicit är målet med behandlingen att patienterna ska må bättre och/eller bli mer ”funktionella” – kunna jobba/studera, eller åtminstone kunna sådant som sköta sin hygien, fixa mat och betala räkningar. Men en del beslut och behandlingsmetoder går inte att förklara utifrån välbefinnande- och funktionalitets-mål. Exempel vi tog upp är dels psykologer som råder personer med självskadebeteenden att använda sig av ”alternativ till självskada” istället – men ”alternativen” är i själva verket också självskademetoder, som ofta kan vara mer plågsamma för personen än det de gjorde tidigare, fast de inte lämnar märken. En person som skär sig i armarna, vilket förstås är plågsamt men samtidigt ger personen tillfälliga lättnadskänslor (vilket är anledningen till att hen gör det), kan t ex få rådet att tugga i sig chili-frukter istället, eller ha gummiband på armarna som hen ska smälla sig själv med. Detta kan ofta vara mer plågsamt, både i stunden och för att lättnadskänslan hen tidigare fick genom att skära sig uteblir när hen tuggar chili och smäller sig med band, men personen ser mer normal ut utan sår på armarna, och det nya beteendet verkar mindre konstigt och skrämmande för andra människor.
Vi pratar också om många psykiaters insisterande på att alla psykotiska patienter ska medicineras. Självklart vill många medicineras eftersom psykoserna är skrämmande, och mediciner som trycker ner symptomen får dem att må bättre – inget konstigt med det. Det intressanta är reaktionen på patienter som gör en annan bedömning. Det finns psykiatripatienter som bedömer att det allt sammantaget är bättre att gå omedicinerad, även fast detta kan innebära återfall med inläggning på sjukhus ibland vilket förstås inte är så roligt, eftersom konstant medicinering orsakar dem ett fruktansvärt lidande från biverkningarna. Sådana patienter har gjort en rationell bedömning där de har vägt för- och nackdelar mot varandra, men likväl har de ofta svårt att få gehör från psykiatrin, och blir ofta tvångsmedicinerade – in i ett tillstånd av både lidande och dysfunktion. Vad kan förklara dessa bedömningar? Kanske att den icke-psykotiska men lidande patienten trots allt framstår som lite mer normal än någon som ibland flippar ut i total psykos och måste läggas in en period.

Vi diskuterade fler fall än så: den som är intresserad kan mejla mig, så skickar jag vårt abstract och powerpoints.

På torsdag ska jag presentera ”Two methods for dealing with bedrock loss” på konferensen Too Mad to be True. Min presentation där anknyter till vissa bitar i min och Zsuzsannas presentation, eftersom den handlar om metoder för att hantera den fundamentala osäkerhet över allting i hela världen som kan drabba en i psykotiska tillstånd. Anledningen till att vi behöver metoder, strategier, coping mechanisms för psykotiska problem är just att så många av oss inte blir hjälpta av mediciner: antingen för att vi är s k ”non-responders” (det uppskattas att c:a 1/3 av alla psykospatienter inte får symptomlindring av vanlig medicinering – vissa av dem blir hjälpta av Clozapine eller kombinationer av antipsykotika och humörstabilisatorer, men långt ifrån alla), eller för att vi inte står ut med biverkningarna.
En vanlig metod som terapeuter lär ut till psykospatienter är s k verklighetsprövning. Om man drabbas av konstiga tankar och idéer, ser konstiga saker osv, så ska man fråga sig vilka bevis man egentligen har för att det man tror är sant och det man upplever är på riktigt. För vissa psykospatienter så fungerar denna metod väldigt bra, men inte för alla, och inte för mig. Det beror på att varje beviskedja i slutändan landar i sådant man bara tar för givet, sådant man liksom bara vet. Jag pratar här om väldigt grundläggande grejer: inte sådant som vetenskapen ifrågasätter och undersöker, utan scenarier som filosofiska skeptiker gräver ner sig i. För att kunna bevisa någonting med vetenskapliga eller ”vardags-vetenskapliga” metoder måste vi redan utgå ifrån sådant som att hela världen inte är en ren Matrix-aktig illusion, utan att vi faktiskt har tillgång till verkligheten till att börja med – grundläggande grejer.
Om man inte är säker på någonting alls längre, hur ska man då hantera sina konstiga upplevelser? Jag pratar om att dels välja vad man ska tro i William James anda, en strategi som jag har haft viss framgång med tidigare, men som tyvärr kräver oerhört mycket viljestyrka och blir utmattande i längden. Dels pratar jag om en mer Pyrrhonisk-skeptisk ansats där man bara försöker rulla med allting utan att bry sig så mycket om vad som i slutändan är verkligt och inte, vilket är något jag mer och mer experimenterar med, och tror kan vara en mer långsiktigt hållbar metod.