För ett tag sedan fick jag presentera filmen Sockerexperimentet på Folkets Bio. (Mer om filmen finns att läsa här https://sockerexperimentet.se/ ) Filmen är fiktiv, men baserad på de verkliga Vipeholms-experimenten om tandhälsa, där de intagna på institutionen blev ofrivilliga försökskaniner, matade med extra kletiga specialkolor för att se hur kariesframkallande olika sockerrika dieter egentligen är. För ovanlighetens skull, när det gäller filmer om funkisar, är huvudpersonen inte en godhjärtad normat som publiken ska identifiera sig med, utan en tjej med Downs som själv satts på anstalt av sina föräldrar. En av sköterskorna har också en rätt stor roll, men hon är en mer ambivalent figur, som å ena sidan har en hel del empati och goda avsikter men å andra sidan på många sätt fungerar som en medlöpare, och exempelvis medverkar när huvudpersonen tvångssteriliseras. (Därmed blir hon också en mer realistisk rollfigur, än om hon varit 100% godhjärtad hjälte…)
Några reflektioner som jag gjorde vid presentationen:
1. Som jag skrivit om tidigare, lagar och regler är inte magiska. I filmen nämner t o m en av rollfigurerna, en läkare som känner att hon börjar få nog (men sedan ändå medverkar till slutet…) att experimenten strider mot Nürnbergkoden. Christine Bylund skriver i sin avhandling om hur funkisar idag får allt svårare att få sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda, och Ida Norberg diskuterar sin forskning om ”byråkratiskt våld”. Många som själva aldrig varit i situationen att de fått slåss mot någon form av makt som vägrar att ge dem vad de enligt lagen har rätt till, har dock svårt att fatta hur detta ens är möjligt. De tror att om det står i lagen att A ska få X, då kommer också A att få X, i alla fall förr eller senare. Visst, alla vet att lagbrott existerar, men man tänker sig att det alltid går att anmäla någonstans och rätta till. Men lagar fungerar bara om tillräckligt många människor med tillräckligt mycket makt är intresserade av att upprätthålla dem.
2. För att våga vara den som står upp för det som är rätt, och upprätthåller folks lagstadgade rättigheter, så måste man många gånger våga lita till sitt samvete. Vilket kan vara svårt i ett klimat (som syns både i filmen och i vår egen samtid) som ofta hånar samvete och moral. Folk som försöker stå upp för det rätta kallas ”godhetsknarkare” och ”dygdesignalerare” och det ena med det andra – ibland anklagas de för att vara hycklare, men ofta hånas den som försöker göra det rätta oavsett hur gediget engagemanget verkar vara. Eric Schwitzgebel har skrivit om hur folk verkar sikta på att vara moraliskt medelmåttiga, ungefär lika bra/dåliga som alla andra. Den som verkligen försöker vara god och göra rätt framstår lätt som jobbig eftersom hen höjer ribban för alla andra och kräver saker (om än bara indirekt, genom sitt goda exempel). Sedan kan man förstås rättfärdiga alla möjliga hemskheter och övergrepp med hänvisningar till ”det allmänna bästa”, och avfärda alla som protesterar som sentimentala och känslostyrda, förvirrade om än välmenande små själar som inte klarar av att göra det som måste göras. Det ser vi i filmen, och vi ser det en hel del i nutida etisk och politisk debatt också.
3. Det är ju inte bara själva experimenten som är fruktansvärda, utan också hela institutionsmiljön. Det är väldigt viktigt att vi inte slappt tänker att hemskheter ur det förflutna hör just det förflutna till och aldrig kan återkomma. Framsteg är inte självklara, de måste aktivt kämpas för och bevaras. Jag nämnde assistansnedskärningar under punkt 1. Så vad händer med folk som behöver assistans för att kunna leva ett normalt liv, om de inte får den? Kanske dör de (vi har redan sett flera fall). Kanske tas de om hand av frivilliga, men det är ofta extremt svårt för folk som har andra jobb än ”personlig assistans” som de försörjer sig på att hinna med och orka. Ofta landar detta i praktiken på funkisens föräldrar, som så småningom blir gamla och dör, och då försvinner den ”lösningen”. Eller så stoppas funkisen in på något vårdhem som egentligen är till för gamla och/eller döende människor, för vad ska man annars göra? Och det är här som institutionaliseringen gradvis kan krypa tillbaka, gradvis bli alltmer accepterad av en befolkning som intalas att det tyvärr bara är så att många funkisar inte kan leva självständiga liv. Man låtsas som att det är naturgivet, inte alls har med politiska beslut att göra.
Inga framsteg är självklara. Ingenting kan tas för givet.
