Min artikel är nu schemalagd för septembernumret av Philosophy, Psychiatry & Psychology, med kommentarer av Jeanette Kennett och Mohammed Abouelleil Rashed. Jag kunde inte önskat mig bättre kommentatorer! Kennett är väldigt berömmande, medan Rashed är mer kritisk angående hur mycket förståelse man egentligen kan få ut av en filosofisk analys. Inför publikationen ska jag ska skriva ett kort svar också.

Det är fantastiskt roligt att så många hör av sig och vill ha en pre-print av artikeln. Då och då säger någon i mejlet eller meddelandet att hen själv haft psykoser, men håller det hemligt på grund av stigmat. Detta får mig att fundera på det vanliga påståendet att ”vi måste våga prata om psykisk ohälsa” – och det numera nästan lika vanliga ”vadå, vi gör ju redan det, det pratas om psykisk ohälsa överallt nu!”.
Det ligger väl någonting i båda påståendena. Å ena sidan har en hel del kändisar kommit ut med att de har depressionsproblematik och går på SSRI, och många berättar att de har ADHD. Även andra diagnoser som bipolaritet har lyfts fram av Ann Heberlein i Sverige och Stephen Fry i Storbritannien och internationellt. Men psykoser verkar fortfarande vara mer tabu (visserligen har många bipolära psykotiska perioder, men när det talas mer offentligt om bipolaritet verkar fokus hamna på de i mångas ögon säkert mindre konstiga och hotfulla humörsvängningarna).

Förhoppningsvis kan dock även detta förändras med tiden. Jag, som numera har en väldigt trygg tillvaro, vill dra mitt strå till stacken för att minska stigmat även för de som är mer utsatta vad det gäller jobb, bostad och annat.