På senare tid så har jag stött på fler och fler texter som ifrågasätter distinktionen mellan synliga och osynliga funktionshinder. Vi kanske borde tala om gömda funktionshinder istället för osynliga sådana? Kanske handlar det oftast om att andra människor ignorerar tecknen, snarare än att tecknen inte finns där till att börja med?

Jag säger att jag stöter på fler och fler texter av den här typen, men jag har inte satt mig in ordentligt i argumenten än. Det finns dock en tydlig skillnad – kanske inte i någon framtida funkis-utopi, men absolut i det samhälle vi lever i nu – mellan funkisar som omedelbart kategoriseras som detta av alla de möter, och de av oss som måste komma ut ur garderoben igen, och igen, och igen.

Nyligen var jag inbjuden talare på en tvärvetenskaplig workshop som handlade om psykos. En del människor där kände mig redan, och visste därför om att jag själv är galen. Jag pratade också över lunchen med en doktorand som själv hade psykisk ohälsa, och då diskuterade jag fritt mina egna problem. Under mitt framförande och efterföljande Q&A så tycker jag själv att jag pratade på ett sätt som visar att jag har egen erfarenhet – men ingen som inte redan känner mig verkade notera detta. (Kanske är det detta som fantastiska kollegan Joe Stramondo, citerande Cal Montgometry, menar när han pratar om att medvetet ignorera tecknen?) De där, psykotikerna, antas finnas där ute någonstans. Härinne så är vi alla forskare. Vi är smarta, rationella människor, och absolut inte galna!

Ett av de sista framförandena hölls av två kliniskt verksamma forskare. De pratade om galningar och hur lätt det är att se när någon är fullständigt koko, och hur viktigt det är att inte bränna ut sig med att försöka förstå patienternas upplevelser, för det finns ingenting där att förstå, galningar är bara fundamentalt obegripliga. Jag noterade att doktoranden bakom mig vred sig i stolen. Hen är fortfarande i en sårbar situation, och tänkte kanske därför att det är för riskfyllt att komma ut. Så det blir ju upp till den seniora filosofen med stark anställningstrygghet att sticka ut hakan och ta en för laget!

”Faktum är att när jag själv satt på mentalsjukhus, så var det väldigt viktigt för mig att någon lyssnade på mig och ansträngde sig för att förstå mina upplevelser. Jag hade turen att ha en make som förstod mig, men forskare som Rosa Ritunnano, Giovanni Stanghellini och andra har understrukit hur viktigt det är att psykiatriker också försöker göra detta. Ett av mina problem var för övrigt att jag upplevde mig själv förflyttad sidledes i tvådimensionell tid. Om jag hade träffat er två vid det tillfället, så hade ni förmodligen avfärdat allt mitt prat om tidens dimensioner som ren ordsallad, bara för att ni inte hade koll på dessa koncept. Men det hänger ihop både med vissa popkulturella grejer som jag och maken är bekanta med, och David Lewis och Kadri Vihvelins filosofiska teorier.”

Så blir forskarna generade, folk i publiken skruvar på sig, medan doktoranden bakom mig utstrålar tacksamhet. Och jag inser att jag faktiskt njuter av situationen; jag är aggressivt och rebelliskt road av hela grejen. Ni trodde att ni tryggt kunde säga precis vad som helst om galningar, för ni var så säkra på att inga såna där var närvarande, och så kommer jag och spräcker den illusionen. Hoppas att ni aldrig känner er sådär säkra igen.