Min artikel ”Solving the self-illness ambiguity: the case for construction over discovery” har accepterats för publikation i tidskriften Philosophical Exploration, som gör ett temanummer om just the self-illness ambiguity. Den kommer att publiceras med kommentarer av Serife Tekin.

Edit: Den är publicerad online nu, och kan läses Open Access här: https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/13869795.2022.2051589

”The self-illness ambiguity”, eller som man kanske kunde säga på svenska, ”själv-sjukdoms-oklarheten”, syftar på osäkerheten man kan känna som psykiatripatient om vad som egentligen är jag, vad som hör till min personlighet, mina karaktärsdrag osv, och vad som bara är mentalsjukdomssymptom. Det anses vara viktigt för tillfrisknande och återhämtning att reda ut den här frågan. I artikeln skriver jag dock om att en lösning på problemet kan vara av två olika slag: Det ena är att man gör ett val och bestämmer sig för vad man ska identifiera sig med, vad man ska se som en del av sig själv, och vad man ska betrakta som ego-främmande symptom. Det andra är att man skådar inåt och analyserar sitt själsliv tills man upptäcker vart gränsen går – man antar alltså att det redan finns en gräns där, oberoende av vad jag bestämmer mig för, som det är möjligt att leta rätt på.

I artikeln så argumenterar jag emot den sistnämnda idén. Det finns ingen sådan gräns att upptäcka. Vad man ska se som en del av sig själv och sin personlighet vs vad man ska se som mentalsjukdomssymptom är inte en fråga om oberoende fakta, det är ett val man gör. Det behöver inte betyda att alla val är lika bra – de kanske kan vara, exempelvis, mer eller mindre destruktiva/konstruktiva, mer eller mindre bra för tillfrisknande eller återhämtning. Det kan också finnas tumregler för vilka val som brukar fungera bäst vid olika diagnoser. Men tumregler är just bara tumregler, och psykiatrin bör vara öppen för att det som är den ena patientens mentalsjukdomssymptom kan vara den andra patientens personlighetsdrag.

Här kommer det engelska abstractet:

Psychiatric patients sometimes ask where to draw the line between who they are – their selves – and their mental illness. This problem is referred to as the self-illness ambiguity in the literature; it has been argued that solving said ambiguity is a crucial part of psychiatric treatment. I distinguish a Realist Solution from a Constructivist one. The former requires finding a supposedly pre-existing border, in the psychiatric patient’s mental life, between that which belongs to the self and that which belongs to the mental illness. I argue that no such border exists, and that attempts to find it might even render the felt ambiguity worse. Instead, any solution must be constructivist; the patient (and others) should deliberate and discuss what to identify with or not. I further argue that psychiatric patients need not see their mental illness as wholly distinct from themselves to avoid “identifying with their diagnoses” in a problematic way. Finally, we can excuse problematic behaviour by mentally ill people – in fact, we can do so in a more nuanced and constructive way – while rejecting the view that the mental illness is wholly distinct from the patient’s self.