Den här veckan presenterar jag på inte mindre än två workshops/konferenser: MANCEPT (Manchester Centre for Political Theory) workshops 2021, i panelen The Ethics of Mental Health and Illness, och Conference of Responsibility, Psychopathology & Stigma, som hålls av universiteten i Antwerpen och Leuven. Tur att allting fortfarande är online på grund av pandemin, annars hade det blivit en aning svårt att hinna med båda… (Det blir tajt nog som det är.)

På MANCEPT presenterar jag en text som heter ”Against the lightning bolt view of mental illness”. Går man tillbaka ett antal decennier i tiden så skylldes all galenskap på dåliga föräldrar, framför allt mammor. Detta var förstås inte särskilt trevligt för de stackars mammorna. I dag har denna syn till stor del fått ge vika för ”blixtnedslags-synen”: Man talar om att vissa människor har en genetisk sårbarhet, och att ospecificerade miljöfaktorer kan spela en viss roll, men man poängterar framför allt att mentalsjukdomar kan drabba vem som helst. Det handlar om otur – som när blixten slår ner.
Jag argumenterar för att det finns två stora problem med blixtnedslags-synsättet. För det första gör det mentalsjukdom till något helt apolitiskt. Mängder av forskning visar hur fattigdom, hemlöshet, rasism, stressiga arbetsförhållanden med mera spelar viktiga roller i både uppkomst och förvärrande av mentalsjukdom; blixtnedslags-synsättet får dock människor att tro att det enda som kan göras politiskt för att minska lidandet är satsningar på psykiatri och forskning om neurologi och psykofarmaka, samt kampanjer som uppmanar folk att ”våga prata om det”. Politiker kan påstå att de tar psykisk ohälsa på stort allvar, samtidigt som de fattar beslut som vi vet kommer att öka problemen.
För det andra så finns det tydliga korrelationer mellan dysfunktionell familjemiljö och mentalsjukdom. Det var detta som låg till grund för den gamla skyll-på-mamma-traditionen. I det nya blixtnedslags-paradigmet förklarar man istället korrelationen med den motsatta orsaks-hypotesen: Alla familjeproblem orsakas av den mentalsjuka personen. Om vi ser en familj där föräldrarna alternerar mellan att vara fientliga mot och infantilisera sitt barn, och barnet i sin tur är mentalsjukt, så förklarar vi detta med att barnet är så jobbigt med sina problem att de i grunden normala föräldrarna blir såhär som reaktion. Vi saknar vetenskaplig grund för denna strikt enkelriktade orsakshypotes, men det har argumenterats för att vi ändå bör sprida detta synsätt eftersom det ses som icke skuldbeläggande. Det mentalsjuka barnet är orsak till alla problem, men saknar skuld, eftersom hen inte kan rå för att hen är mentalsjuk och därför fruktansvärt jobbig. Jag argumenterar, i korthet, för att denna orsaksförklaring ändå lastar allt ansvar för barnet; det blir inte okej bara för att man lägger till ”du kan förstås inte rå för att du är så jobbig”-brasklappen. Vi bör acceptera att orsak och verkan kan vara komplicerad och löpa i cirklar och spiraler när det gäller dysfunktionella familjer och mentalsjukdom, och att alla människor (inte bara de med en specifik diagnos) kan skada och såra varandra fast de bryr sig om.

På psykopatologi-ansvar-stigma-konferensen presenterar jag ”Exemption, self-exemption, and compassionate self-excuse”. Det finns en tradition inom moralfilosofin av att skilja på exemptions och excuses: på svenska kan man kanske prata om ”ansvarsbefrielse” respektive ursäkt (även fast det förstnämnda låter mer juridiskt än moralfilosofiskt). En person som på det stora hela ses som en moralisk agent kan ibland ursäktas för något dåligt som hen har gjort ifall hen tillfälligt tappade kontrollen (t ex trampade hårt på någons fot, inte på grund av illvilja, utan för att hen halkade och tappade balansen) eller om hen saknade relevant information (t ex kanske hen spelade hög musik hela natten fast grannen behövde sova, men hen trodde av förståeliga skäl att grannen var på semester). När någon ansvarsbefrias däremot är det för att vi ser hen som så i grunden okontrollerad, ointelligent och/eller irrationell att vi helt enkelt inte kan kräva någonting av hen.
I moralfilosofiska texter brukar man ta för givet att galningar ska ansvarsbefrias totalt, och diskutera oss på ett väldigt objektifierande sätt. Att detta är etiskt problematiskt har uppmärksammats av filosofer före mig (även fast det är alldeles för få som reagerar på detta, och alldeles för många som envist försvarar denna moralfilosofiska tradition). Jag vill dock argumentera för något mer: Att den vanliga objektifierande ansvarsbefrielsen inte bara är problematisk, utan ofta omöjlig att applicera på sig själv, ifall det är jag som är galen och brottas med skuldkänslor över galna grejer som jag har gjort. (I stort sett all litteratur på området pratar om galningar i tredje person, utifrån antagandet att alla som skriver och läser filosofiska texter självklart är normala.)
Jag lanserar sedan ursäkter baserade på självmedlidande som ett bättre alternativ för handlingar som faktiskt var prima facie fel. Istället för att försöka betrakta mig själv objektivt och utifrån, så bör jag ta mina egna minnen och upplevelser – inklusive vad svårt allting var och hur mycket jag kämpade – på allvar, och på denna grundval sluta vara så hård mot mig själv.
Jag diskuterar också att vi måste bli mer kritiska angående hur mycket galet beteende som faktiskt är fel (här kommer jag in på typiska neurodiversitets-idéer). En hel del galna grejer kanske egentligen bara är udda, inte fel, och bör accepteras i högre grad.